Lagerhusdeckaren - Pi

          

Sune E. Olsson

Deckarbyrån

Melf

  

Om privatdetektiven Peter Ingmarson och vänner.

Den meningslösa stölden

Fönstren på en av patriciervillorna ovanför Göteborgs Symfonihall var mörka. I husets trädgård stod tre lönnar vars stammar reste sig som svarta pelare bärande på moln av lövbehängda grenar. I ett av träden fanns ett skatbo.

   En ekorre ilade uppför stammen på trädet med fågelboet. Fortsatte ut på en gren och tog sig vigt in genom boets öppning. Den bruna gynnaren fann tre ägg som den betraktade med lysten blick. Rädd att skatan skulle komma tillbaka måste den ta ett snabbt beslut. Den ville inte gärna slåss med en ilsken fågel! De identiska skatäggen gjorde valet svårt. Samtidigt stördes ekorren av ett blankt föremål. En silversked låg vid sidan om äggen! Ekorren visste att skedar inte gick att äta, men ändå. Den var väldigt lockande.

   En skugga föll över boöppningen. Ljud av flaxande vingar som bromsade in en fågel för landning. Kvickt som blixten högg ekorren tänderna i skeden och slängde sig ut i trädet. Tre djärva språng förde den hem till det egna nästet i ett träd längre bort. Andfådd la ekorren skeden överst i en samling av nötter och satte sig att andaktsfullt betrakta det blanka redskapet.

   När det brunpälsade djuret en stund senare spanade ut genom öppningen i sitt bo hade lugnet lägrat sig över trädgården. En ensam mörk figur var det enda som fanns inom ekorrens synfält. Figuren klättrade på det stora husets fasad, och det var inte en ekorre.

Innanför Göteborgs Lagerhus entré slog en stark lukt av ost emot besökaren. Det gamla stenhuset i Pustervik förlorade inte sin bouquet vid ombyggnaden till kontor. Aromen från under decennier lagrad ost satt djupt i källarvalvens väggar.

   På andra våningen hade deckaren Peter Ingmarson sitt anspråkslösa kontor. Två rum utan hall med plats för honom och en assistent. På kontorsdörren satt en graverad mässingskylt med text:

Peter Ingmarson

Byrån för privatspaning och utredning.

Skrivbord med vidhängande kontorsstol och besöksstol utgjorde hela möblemanget i respektive kontorsrum. Förrummet hade även ett arkivskåp i plåt. I det inre av rummen stod en dator på skrivbordet och en kaffebryggare på fönsterkarmen. På väggen hängde en kalender som visade att det var den fjärde augusti och torsdag. Förr var väggarna målade i ljusa färger. Kanske var de rent av vitmålade.

   Bakom skrivbordet i det inre rummet lutade sig Peter Ingmarson över datorn. Hans blonda lugg fladdrade framför ögonen när han lutade sig över tangentbordet som ville han promenera ut på internet genom skärmen. En spegelbild av hans ansikte reflekterades i fönstret vid sidan om skrivbordet. Han hade inte spillt tid på att sola under sommaren.

   Peter Ingmarson var inloggad på internet och satt med blicken fäst på Expressens nätupplaga utan att kunna tillgodogöra sig innehållet. Ögonen flyttade sig mellan skärmen och bordsskivan med två uppslagna räkningar. Den ena gällde hyran, den andra telefonen. Skjortans tyg över armbågen nöttes ytterligare mot skrivbordet.

   Det knackade på dörren.

   – Stig in!
Peter Ingmarson ropade två gånger innan en man öppnade dörren och steg in.

   – Hej, är du Peter Ingmarson, privatdetektiven?

   – Vad kan jag göra för dig?

   Mannen steg fram till skrivbordet.  Peter Ingmarson synade besökaren. En man bortom de femtio. Klädd i kostym och med en dokumentportfölj i ett hårt tag som fick knogarna att vitna.

   I den portföljen ligger knappast några lunchmackor, tänkte Peter Ingmarson.

Besökaren såg ut att tillhöra den numera exklusiva grupp som åt lunch på någon av stans dyrare krogar. En klient med god betalningsförmåga, anade Peter Ingmarson.

   Besökaren flackade med ögonen. Ömsom såg han runt väggarna, ömsom på detektiven. En air av förundran lägrade sig över ansiktet medan han iakttog besöksstolen och damtussar på golvet. Han satte sig inte. Med sin fria hand strök han över munnen och hakan. En söt doft av parfymerat rakvatten spred sig över skrivbordet. De tända lysrören i taket glänste i tunt mörkt hår vilket låg som slickat över hjässan.

   – Mitt namn är Kurt Fridén. Jag har blivit bestulen.

   – Då bör du först göra en polisanmälan och sedan en skadeanmälan till ditt försäkringsbolag.

   – Ett dokument stals nyss av någon i mitt hushåll. Ett dokument i sig utan realt värde men viktigt för mig personligen.

   – Med hushåll menar du en familjemedlem då?

   – Jag misstänker att någon av mitt tjänstefolk eller möjligen en besökare stulit det. Jag vill ha dokumentet. Det är viktigare för mig än att polisen griper och fängslar tjuven.

– Varför misstänker du de här personerna?

– Dokumentet låg på sin plats igår förmiddag. Idag på morgonen var det borta. Vi har inte haft något inbrott. Inbrottslarmet kopplas på varje kväll och även igår på dagen när huset stod tomt ett par timmar.

   Peter Ingmarson åtog sig utredningen och besökte samma dags eftermiddag brottsplatsen.

Fridéns var en stor tvåvåningsvilla byggd i sten. På bottenvåningen fanns salong, matsal och kök. Vidare fanns där ett arbetsrum. Från hallen gick det att gå över till en flygel som innehöll bostäder åt tjänstefolk. Då dessa bodde i egna lägenheter runt om i staden stod flygeln oanvänd.

   En trappa upp fanns ett vardagsrum och fyra sovrum. Friden och hans fru hade skilda sovrum. De två övriga rummen användes som gästrum.

Från vardagsrummet ledde en dörr till balkongen som sammanföll med rummets bredd. Det gick inte att nå sovrummen därifrån konstaterade detektiven.

   – Hur mycket tjänstefolk har du?

   – En kvinna som sköter hushållet och Bertil som är chaufför och trädgårdsmästare.

   – Arbetade båda igår?

   – Ja.

   – Hade du några besök igår?

   – Bara ett besök och vi satt i mitt arbetsrum på nedre våningen.

   – Var det från arbetsrummet pärmen stals?

   – Ja.

   – Och inga fönster eller dörrar stod olåsta när huset var tomt?

   – Larmet i ytterdörrarna var kopplat.

   – Ingen kan ha tagit sig in genom nått fönster medan ni sov?

   – Vi har lås på alla fönster där nere och de mot altanen här uppe. För att komma in genom dem måste de brytas upp.

   Peter Ingmarson rynkade pannan. Allt föreföll i god ordning men det måste finnas en miss i skyddet. Han gick runt övervåningen och såg sig noga om. Gick in i gästrummen. Fortsatte till fru Fridéns sovrum och slutligen mannens sovrum.

   – Vill du prata med Bertil och Sara?

   – Nej, det behövs inte. Du kan låta dem gå för dagen, jag behöver dem inte.

   Kurt Fridén avvaktade vad detektiven skulle komma fram till.

– Kan vi träffas imorgon, frågade Peter Ingmarson.

Följande dag kom detektiven tillbaka till Fridéns residens. Han blev ombedd stiga in på kontoret.

   – Sitt ner Ingmarson, var så god och sitt.

   Peter Ingmarson satte sig försiktigt på yttersta kanten av stoldynan som vore han rädd att smutsa ner den. Han la en pärm på skrivbordet framför sig och sköt över till Friden.

   – Var så god. Känns dokumentet igen?

   Friden bläddrade fram första sidan och tittade häpen på Peter Ingmarson. Ett brett leende spred sig över hans ansikte. Han strålade av glädje.

   – Det är mina dokument! Men hur fick du tag på dem? Så snabbt? Vem hade stulit dem.

   – Elementärt min kära doktor Watson, som Sherlock Holms skulle säga.

   Peter Ingmarson log mot sin klient.

   – Ditt hem är en välskyddad borg, sa han. Det var väl därför som du misstänkte tjänstefolket. Men igår såg jag att ditt sovrumsfönster stod på glänt och den vägen tog sig tjuven in.

   – Men det går väl inte! Man kan väl inte klättra uppför en slät väg? Och varför tog han inget av värde? De här dokumenten kan han inte sälja.

   – Det finns bara en man i stan som kan ta sig uppför fasader. Birger Karlsson heter han och han muckade från kåken för en månad sedan. Hans flitpengar tog slut och han återgick till sin gamla näring.

   – Men hur bar han sig åt?

   – Han tog sig upp på altanen och gick handgång på hängrännan till ditt sovrumsfönster. Det står alltid på glänt som du vet. Där tog han sig ut sedan också. Han gick runt och tittade efter vilka värdeföremål han skulle ta med sig. I första hand små saker, lätta att bära med sig och dyrbara. I ditt arbetsrum såg han pärmen. Han blev nyfiken och tog fram den för att se vad den innehöll men blev skrämd av ljud utifrån. Han flydde med vad han höll i handen. Dina dokument.

   – Men vad skulle han med den till? Det fattar jag inte?

   – Läs på etiketten. 
Fridén läste högt.

   – Det gömda guldet.

   – Han trodde han hittat en skattkarta!

   – Det är ett romanmanus. Rena sjörövarromanen. Jag har som hobby att skriva äventyrsromaner från historisk tid. Tyckte han om den?

   – Han är dyslektiker.

   – Om jag skulle låta skriva om den till lättläst och skicka en kopia. Vad händer med den stackaren nu? Blir det polisutredning?

   – Inte gärna. Om du inte insisterar på annat så låter jag honom gå. Han har fått en läxa.

   – Gott, vad blir jag skyldig förresten?

   Privatspanaren nämnde summan på hyresavin plus en femhundring. Friden betalade kontant i handen.

På väg ner mot Götaplatsen fingrade Peter Ingmarson på sedelbunten i fickan, pengarna han tog emot av Fridén, och de han klämde Karlsson på. Det skulle räcka till både telefonräkningen och hyran. Dessutom femhundra till mat och dryck på krogen!

Leende gnolade han på en slagdänga från en musikal:

– If I was a rich man, jabadabbadaba….

Teatermordet

Stora Teatern, eller Storan som den kallades till vardags, uppförd i mitten av 1800-talet i vad som då hette Kungsportsparken i centrala Göteborg, var den första framträdande byggnaden utanför Vallgraven. Fasadbelysning fick denna augustikväll den vackra vita stenbyggnaden att kontrastera vackert mot en mörk augustihimmel. Inne på teatern utspelades ett drama mitt under en musikalisk komedi.

   Den i Göteborg internationellt kände detektiven och privatspanaren Peter Ingmarson satt på första parkett. Sorlet i salongen dämpades och tystnade när ljudet av tre slamrande ringsignaler hördes genom den tunga ridån framför scenen. Plats på scen för finalen, sista ringningen. Höga röster och ord sagda i en flämtande utandning, drunknade i ljudet av ringklockorna.

   – Ni! Nej! Vad håller ni på med? Vad gör du! 

   Peter Ingmarson njöt av en utmärkt föreställning. En gästande ensemble framförde den nyskrivna musikalen ”Bankrånet”. En komedi baserat på kriminalförfattaren Helena Krakas roman med samma namn.

   En fribiljett från vännen och teaterdirektören von Vogle tillsammans med femhundra kronor i överskott på senaste arvodet borgade för en angenäm kväll som Peter sett fram mot under veckan. Han satte sig förväntansfullt tillrätta i stolen när dirigenten höjde taktpinnen. Ridån gled åt sidan, musik strömmade ut från orkesterdiket och finalen tog sin början. Ljus och färgsättning i samverkan med en spartansk dekor tydde på stor konst.

   Privatspanaren räknade takterna; sju, åtta, nio. NU! Här ska huvudpersonen, solisten och tenoren, Jan Fredrik komma in! Scenen stod tom. Taktpinnen i dirigentens hand tvekade för ett ögonblick och ett lågt sorl steg upp från den sakkunniga publiken men tystnade då huvudrollsinnehavaren hastade in på scenen. Han snubblade, återfann balansen, tog några steg och stannade på scengolvet. Höjde armarna i en grandios gest och väntade in en ny takt. Toner av porlande silver steg mot taket över publiken och fyllde rummet. Finalen var räddad och ingen i publiken väntade sig annat. Jan Fredrik hjältetenoren från mängder av roller skulle aldrig missa sin entré med mer än sekunder.

   Peter Ingmarson skruvade på sig. Det var något som inte stämde. Scenkostymen var rätt men figuren fel. Rösten var bra men inte lika klar och välsjungande som Jan Fredriks röst brukade vara. Solisten var utbytt! Per Falkscalle, Jan Fredriks ständige andreman, sjöng finalen!
   Ridån gick ner och ovationer bröt ut. Artisterna ropades in men Jan Fredrik saknades. Peter Ingmarson undrade vad som hänt. En enkel halsåkomma kan visst stoppa en sångares framträdande men knappast på det här viset. Hade Jan Fredrik råkat ut för en olycka?
   Peter gick mot dörren till backstage från foajén och kom huvudstupa in i ett kaos av människor.

   – Peter! Sean von Vogle, gestikulerade för att väcka detektivens uppmärksamhet. Peter skyndade fram till ensemblens chef.

   – Vad har hänt, Sean?

   – Jan Fredrik. Han är mördad. Se.

  Peter Ingmarson såg i riktningen som vännen pekade. En kropp omgiven av alltför många människor låg på rygg med en stor dolk i bröstet. Under kroppen fanns en stor blodpöl.

   Ett hav av blod eller ett blodhav skulle man kunna kalla det om man var lite mer teatralisk, tänkte Peter. Och här är ju rätta platsen för det.

   Den plötsliga chocken släppte sitt grepp om Peter Ingmarson. Han höjde rösten.

   – Hej, hej, hej! Gå tillbaka, backa från kroppen. Ni trampar ju ner den döde!

   Med förenade krafter fick Peter Ingmarson och Sean von Vogle åskådarna att flytta sig från den döde.

   En polispatrull anlände till teatern. Kort därefter steg en storväxt man klädd i långrock av skinn och en mjuk hatt in på scenen. Han sköt bak hatten i nacken.
   – Mitt namn är Öhrn, kriminalkommissarie och jag är ansvarig för den här mordutredningen. Får jag be att alla går till sina loger eller stationer. Ingen lämnar teatern. Vi måste inhämta era vittnesmål innan ni tillåts gå hem.

  

Medan kommissarien pratade med ensemblen skyndade tre vitklädda män med stora väskor fram till den döde. Två kriminaltekniker och en rättsläkare avskärmade platsen för mordet och undersökte offret.
   Kommissarien såg Peter i vimlet.

   – Har vi en privatsnok på plats redan, morrade han, vad sjutton har du här att göra Ingmarson?

   – Jag satt i publiken och efter föreställningen gick jag hit för att träffa direktör von Vogel.

   – När avbröts föreställningen.

   – Man avbröt aldrig.

   – Blev solisten mördad efter föreställningen? Det stämmer inte med vad jag har meddelats.

   – Han blev mördad före finalen. Per Falkscalle slutförde föreställningen.

   – Så intressant.

   – Han gjorde entré ett par takter in på tredje akten.
   Kommissarien vände sig till direktör Vogle.

   – Är det brukligt att ha reserven omklädd och klar att hoppa in?

   – Nej, bara om man är förvarnad om att en sjukdom kan bryta ut.

   – Hm, jag tror jag vill byta några ord med herr Falkscalle. Vill ni visa mig vägen till hans loge?
   Innan kommissarien avlägsnade sig vände han sig till Peter.
   – Du är så vänlig att väntar här, privatsnoken. Men lägg dig inte i!

Peter Ingmarson studerade dem som fortfarande fanns kvar bakom scenen. Han la märke till en gråtande kvinna som tröstades av en lång bredaxlad man. Kvinnan, klädd som en bankkassörska, la huvudet på mannens axel och grät. Han höll om henne och strök henne tröstande över rygg och sida. Mannens klädsel som bankkund tydde på att han tillhörde kören. Peter tog fram programbladet och ögnade diskret igenom rollistan. Kvinnan kunde vara Inga-Lisa Fredrik, den mördades hustru. Mannen i sin tur kunde vara Anders Kjulle. Peter kände instinktivt obehag av att se paret. Självklart var kvinnan ledsen när hennes man just mördats. Kjulles tröstande klappande var för intimt. Han smekte änkan som vore hon bästa vännens kvinna. Vilket hon de facto var!

Peter såg sig om efter Annalena Lisen, kommissariens ständiga följeslagare. Hon stod i samspråk med en uniformerad polis. Han tog henne under armen och förde ett lågmält samtal med henne.  Slutligen nickade hon kort.

   – Sätt dig i baren och vänta Peter, den är fortfarande ostängd.
   Hon gick mot logerna. 

Peter läppjade på sin tredje Dry Martini när kriminalinspektören kom tillbaka i sällskap med sin chef.
   – Saken är klar, sa kommissarien. Den skyldige är på väg till häktet.

   – Och vem är den skyldige, frågade Peter Ingmarson.
   – Andratenoren. Han som hoppade in, Per Falkscalle.
   – Jasså han. Har han erkänt?

   – Inte än, men det kommer han att göra när jag förhör honom på polishuset. Det gör de alltid.
   – Men hur kunde han vara på plats på scenen så snabbt om han mördat Jan Fredrik? Utan att vara i affekt?
   – Han påstod att inspicienten hade förvarnat honom att Jan Fredrik blivit illamående. Självklart förnekar inspicienten att så skett. Han ljuger!

   Kommissarien slog med knuten hand i handflata.
   – Inspektören får avsluta de andra förhören, jag åker till högkvarteret.

   – Visst chefen, jag skall förhöra alla sextiofem. Grundligt. Men får jag i mitt oförstånd fråga efter motivet till dådet?

   – Avundsjuka, åkomman som drabbar de flesta som tvingas stå tillbaka för genier. 

   Kommissarie såg menande på Annalena Lisen. Vände sig sedan om och lämnade dem smågnolande och tillsynes mycket tillfredsställd med sig själv och det snabba resultatet.

   – Vad fick du fram Annalena? sa Peter Ingmarson.
   – Du har säkert rätt, Peter. Fru Solo och Anders Kjulle kan ha ett förhållande. De flesta jag pratade med var ovetande men några få kunde vittna om förstulna möten dem mellan.

   – Vem av dem är mördaren tror du, eller kanske båda?
   – Jag tror gärningsmannen är stark. Vi börjar med Kjulle.

Peter följde inspektören tillbaka in bakom scenen och till logerna. Annalena Lisen knackade på en dörr och öppnade den snabbt utan att vänta på svar. Inne i logen vände sig två personer om och steg skyndsamt bort från varandra. Fru Fredrik formade sin mun till ett överraskat utrop, följt av en rodnadens färg som spred sig över ansiktet. Herr Kjulle vitnade om kinderna och rättade till sin klädsel.

   – Oj, log Annalena Lisen, kom vi olägligt?

   Hon fick inget svar.

   – Så ryktet om att ni två är ett par är olögn trots allt?
   – Nej, det är en lögn, utbrast Kjulle, en förbannad lögn dessutom.

   – Jaha, då är det inte olögn att ni syntes tillsammans på brottsplatsen omedelbart före sista ringningen också då?

   – Förlåt, jag förstår inte.

   – Ni två har blivit sedda på brottsplatsen strax innan mordet. En stund tidigare sågs fru Fredrik knacka på herr Falkscalles loge. Hur förklarar ni det fru Fredrik?
   Hon hade ingen förklaring. Det såta kärleksparet fördes till häktet av uniformerad polis.

   Annalena Lisen suckade. Det svåra återstod.

   – Hur ska jag förklara för Göteborgspolisens eget geni, kommissarie Öhrn, att han gripit fel person?

En dag på jobbet

Kriminalinspektör Annalena Lisen och hennes sambo Pia Pedersen, assistent på Byrån för privat spaning och utredning, beslöt en fredag eftermiddag att bege sig till Valhallabadet.

   I badet blev Pia påmind om ett ärr på väninnans ena lår. Pia hade sett det förr men aldrig frågat om det i förhoppning att väninnan en dag själv skulle berätta om orsaken till skadan. Den här gången la sig frågan på läpparna och krävde att få bli sagd.

   Efter att ha simmat av sig den värsta energin i bassängen och duschat gick de till bastun och satte sig. Pia gav efter för sin nyfikenhet efter en stunds tystnad.
   – Jag visste inte att du körde på tvären med skidor. Eller har en haj som bitit dig i låret?

   – Det är en skottskada, sa Annalena.

   – Var du illa ute?

   – Både ja och nej, ett resultat av att hänga om vapnet till låg placering utan att träna nöddrag med det nya fästet.

   – Berätta.

   Annalenas tankar gick tillbaka i tiden. Hon var i tjänst som yttre befäl i Uddevalla och gick på sitt pass en förväntat, lugn måndagskväll i juni.

   Efter att ha bytt till uniform och utrustningsbälte fäste hon pistolhölstret runt låret och stoppade ner teleskopbatongen i fästet bakom pistolen. Hon slängde skyddsvästen över axeln och gick till utsättningen för att hämta ut bilnycklar och radio.

   – Vad händer idag, Larsson?

   Vakthavande tittade upp från skrivbordet.

   – Du blir ensam i bilen i natt, Lisen. Jag har ingen chaufför åt dig. 

   – Jag har ju körkort så det ordnar sig nog.

   – Annars är det inget speciellt, det verkar vara lugnt.

Buset tröttade väl ut sig under helgen.

   – Var det mycket att göra?

   – Det var så det räckte.

En stund senare gick polisinspektören uppför trappan till pausrummet. Med en irriterad rörelse krängde hon av västen och hängde över en stolsrygg och satte sig med en kopp te.

   De fyra kollegorna som tjänstgjorde på hennes pass kom insläntrande en och en den närmaste halvtimman.

   – Hej Lisen, kör du yttre befäl idag?

   Karl Langenius, också polisinspektör och en erfaren polisman med många år som insatspolis, tornade upp vid sidan om Annalena.

   – Hela natten, Kalle. Behöver du hjälp med termosen, bara säg till.

   – Vi får väl se, är vi i samma landsända kanske vi kan fika ihop. 

Annalena Lisen körde ut ur garaget som första nattbil. På gatan utanför polishuset anropade hon upp Radion. Uttrycket för LKC, Länskommunikationscentralen.  

   – Nollnoll, välkommen, du är tidig ikväll.

   – Tack, min koko gal.

   – Jag har dig på skärmen. Du kör söderut. 

   Radiooperatören snarare konstaterade än frågade.

   – Jag tänker mig ner över Backamo till Lilla Edet och hålla mig söderut öst om älven

   Annalena Lisen avslutade samtalet och fortsatte till Ljungskile, svängde av motorvägen och körde in till samhället. Hon stannade bilen vid stationen och steg ur. Perrongen låg tom. Hon gick vidare runt stationen, passerade bokshopen och fortsatte nedför backen till huvudgatan. Pizzerian och servicebutiken hade öppet. I övrigt låg gatan tom.

   Eter en händelsefattig fotpatrullering körde hon vidare. På radion hörde hon att kollegorna patrullerade som planerat. Den ena norrut i trakten av Munkedal, den andra inom Uddevalla. Själv fortsatte hon mot Inland över Backamo.  

   Utanför det gamla Backamo lägerplats bromsade hon och svängde in genom grindarna. Hon parkerade vid vad som varit lägrets vaktstuga och steg ur. Hon gick en smal grusväg till sjukhusbyggnaden som stod klar 1884 men lades ner och användas som lagerutrymme.   

   Efter en pietetsfull renovering stod den nu i näst intill sin ursprungliga form framför henne.  Annalena Lisen visste att en stor målning av konstnären John Jon-And från 1913 över Backamo nyligen monterats upp i en av sjuksalarna. Risken att den skulle bli stulen var liten. Den är alltför stor. Annalena njöt av att se den i hennes ögon vackra byggnaden. Om hon anat att byggnaden skulle gå till förgängelsen vid en brand senare hade hon känt sorg. Skriet från en uggla ryckte henne ur tankarna. Hon gick snabbt tillbaka till bilen för att fortsätta sin patrullering.

   – Nollnoll, vi har ett larm från ICA i Lilla Edet. De har blivit rånade av två beväpnade män. De körde från platsen i en röd Volvo.

   – Taget, är det känt åt vilket håll de körde?

   – Västerut, över bron till Ström.

   – Be Kungälv kolla Romelandavägen norrifrån. Har vi nån från Trollhättan som lyssnar?

   – 1812 söder Trollhättan på 45:an.

   – Jag kör från Backamo till Hasterödsmotet. Kör ni 167:an norrut så kan vi få dem mellan oss.

   – Uppfattat.

   – 1823 var är din position?

   – Söder om Uddevalla, vi är på väg om du behöver oss.
   – Kör till Grinneröd och fatta posto i korset med gamla E6. 

   Med påslaget blåsljus körde Annalena till korsningen i Hasteröd, backade in bilen genom ett grindhål och släckte ljuset på bilen. Hon vevade ner sidofönstret. På håll hörde hon svagt sirenerna från kollegorna i 1812. 

   – Nollnoll!

   Kollegan Kalle Langenius röst hördes i radion.

   – Kalle.

   – Du är medveten om att västen ligger kvar i huset. Eller har du hämtat den?

   – Fan.

Helljuset från en bil i hög fart syntes över ett krön på en bit bort på andra sidan korsningen. Annalena Lisen tände blåljuset och körde ut i korsningen. Hon spärrade avtagsvägen mot Svenshögen med polisbilen i avsikt att tvinga rånarna rakt fram mot Ljungskile och de väntande kollegorna.

   Hon fick som hon ville. Flyktbilen fortsatte över korsningen i hög fart och försvann bakom en kurva. Annalena drog på gas och tog upp förföljandet under tiden hon informerar kollegorna.

   – Vi hinner fram i tid, Lisen. Ligg kvar bakom dem med 1812 så tar vi dem. Vi ställer oss i slutet av raksträckan väster om lägerplatsen.

   Annalena Lisen skymtade bakljuset på den flyende bilen men höll avståndet för att inte stressa de flyende. Det fanns ingen anledning att tvinga dem av vägen. Flyktbilens förare körde över sin förmåga trots Annalena Lisens strävan att hålla igen.

   I en kurva hände det. Föraren i flyktbilen kunde inte hålla kvar bilen på vägen. Volvon gick av och slog med högersidan före in i ett träd. Bilen krökte sig runt stammen. Annalena panikbromsade, fick stopp på polisbilen och rusade fram till bilvraket. Hon såg en livlös kropp i högerstolen. Föraren finns inte kvar i bilen. Hon lyste på marken och såg ett blodspår som ledde in mellan träden. Hon lossade micken till  komradion.
   – 1823 och 1812, flyktbilen har kört av vägen vid skjutbanan. En av rånarna har lämnat bilen. Ni får köra fram, vi måste leta. 

   – Behöver du mer hjälp, Nollnoll? Radiooperatören på LKC böt in i samtalet.

   – Kanske, hon tvekade. Passageraren går inte att rädda. Han är krossad och redan död. Föraren gömmer sig. Han blöder och har lämnat ett blodspår men jag vet inte hur skadad han är. En hundförare skulle vara bra om det finns nån tillgängligt, en ambulans och en transport behövs också. 

   Annalena Lisen vände för att gå till patrullbilen. En skugga frigjorde sig från mörkret mellan träden och rusade ut på vägen. Rånaren som körde var på väg mot polisbilen som stod med motorn igång.

   – Stopp! Stå still eller jag skjuter!

   Annalena Lisen ropade med bästa kommandorösten samtidigt som hon grep efter pistolen. Den fanns inte på plats. Handen sökte längs utrustningsbältet. Fann inte vapnet. Hon kände ett hårt slag i låret och kastades baklänges på marken. Lårmuskeln drog ihop sig till en hård klump.

   Hon förstod inte vad som hänt.

   Sprang jag på en gren, tänkte hon.

   En våg av smärta sköljde genom kroppen, spred sig från benet, över höfterna och vidare upp mot ryggen. Annalena Lisens händer sökte sig mot låret, mot smärtan, men kände kallt stål mot handflatan.

   Fan, lågt fäste! Pistolen sitter på låret.

   Annalena blev förbannad på sig själv. Ilska fick henne att glömma smärtan, sluta handen om kolven och dra vapnet.

   Över pistolens sikte urskiljde hon mannen som stannat upp och stod vänd mot henne med utsträckt arm. Han närmade sig henne. Tankar blixtrade genom hennes huvud. Skottet gick av, följt av ytterligare ett. Alla övningar gjorde att handlingen satt i ryggmärgen. Hon handlade reflexmässigt utan hänsyn till hjärnans analyser och handlingsförslag. Mannen föll och blev liggande på vägen framför bilen.

   Ett par minuter senare bromsade den första av kollegorna in på vägen. I fjärran hördes en ambulans siren.

Annalena Lisen som suttit med nedböjt huvudet vände sig mot väninnan.

   – Nej Pia, det var bara en olycka, inte mycket att orda om. 

Hotet

Pia Pedersen sekreterare och assistent på Byrån för Privat spaning och utredning tog emot med nybryggt kaffe när Peter Ingmarssonsläntrade in genom entrén. Fortfarande trött efter gårdagens musikal med efterspel kom han sent till dagens id.
   – En man som heter Johnson sökte dig redan klockan nio, förklarade hon medan hon hällde upp kaffe i hans mugg, men han sa inte sitt ärende.
   – Då får han väl ringa igen eller lämnade han sitt nummer?
   – Det finns på presentatören. 

   – Har vi något som väntar?

   – Det enda vi har gott om är kravbrev. 

   – Får jag numret till den där Johnson, det kan ju vara jobb på gång.

Efter lunch samma dag satt Peter Ingemarsson framför fabrikör Johnsons skrivbord på Johnsons Plastprodukter AB i Kungälv.

   – Tack för att du kunde komma så snabbt, sa klienten. Jag har fått flera hotbrev och börjar känna mig orolig.

   – När fick du brevet?

   – Breven, jag har fått tre stycken under två månaders tid. Det senaste kom till min bostadsadress igår med bud.
   – Kan jag få se på dem?

   Klienten räckte fram en plastmapp. Peter plockade ut hotbreven ur mappen. Med de tre pappersarken framför sig började han studera dem.

   – Har du talat med polisen om det?

   – Jag pratade med ett polisbefäl när det första kom. Han tyckte det inte var något att bry sig om.
   Peter såg på Johnson med höjda ögonbrynen.
   – Du har kommit till fel instans. Det förstår jag. Men vi får se hur allvarligt menat det kan vara. 

   Peter läste det första brevet.

   ”Din dagar e räkna” var hela meddelandet. Som ofta i sådana sammanhang bestod texten av utklippta tidningsbokstäver.
   ”Min vänner komer snart” löd det andra brevet.
   ”Dagen e nära Domses vapnet är laddade” stod det i det senaste.

   Peter la tillbaka breven i mappen.

   – Kan jag ta med dem? Jag tänker låta en tekniker söka efter fingeravtryck på pappret. Har någon mer än du rört vid dem?

   – Bara jag, och jag har varit försiktig med framför allt brev två och tre.

   – Misstänker du någon för att ligga bakom? Någon du har haft kontroverser med?

   – Jag har säkert skaffat mig fiender under åren. Man bygger inte upp ett företag som mitt utan att trampa någon på tårna. Det kan ju vara någon missnöjd anställd också. Eller någon konkurrent jag har köpt upp eller manövrerat ut.

   – Jag vill ha en lista över de företag du har haft sådana uppgörelser med. Dessutom vill jag ha en lista över dina anställda. Både nuvarande och de som har slutat. Har du sparkat någon eller haft fackliga förhandlingar som den anställde förlorat vore det bra att få veta det också.

   – Det blir väl hela arkivskåpet på

personalavdelningen, suckar Johnson.

   – Vi kanske skall låta min assistent gå igenom akterna på plats?

   – Det går bra.

   – Då kommer min assistent hit i morgon klockan åtta. Du förbereder din personal så att hon får tillgång till vad hon behöver. Själv skall jag utreda dina affärskontakter så fort jag får din lista. Du kan faxa över den.

De skiljdes åt och Peter körde tillbaka till sitt kontor i Göteborgs Lagerhus. Han instruerade Pia om hennes arbetsuppgifter under den kommande veckan.

Dagen därpå kom faxet Peter väntade på. Listan omfattade sex företag med namngivna företagsledare och ägare. Dessvärre var de spridda över halva Sverige och det skulle komma att ta ett par dagar för Peter att skaffa information om vad som hänt personal och ägare vid företagen.

   Peter gick igenom listan och strök hälften av företagen direkt. De tre övriga beslöt han att granska. Han valde ut Skyltfabriken AB i Borås. Ägaren Nils Åkesson fanns i telefonkatalogen. Johnson hade skoningslöst gått in i Åkessons nisch för tre år sedan och tagit över en stor del av marknaden. Det tog 11 månader, innan Åkesson slog vantarna i bordet.

   Den förre företagaren var född 1939 och således nybliven ålderspensionär. 

   Företaget hade fyra anställda vid konkursen 2002. Samtliga var i samma ålder eller näst intill jämnåriga med Åkesson. Alla utom en, Sven Johansson, som var född 1968. Johansson friställdes vid 34 års ålder. Har han fått ett nytt jobb än? En timmas arbete vid telefon och internetuppkoppling gav resultat.

   Åkesson tog ut en privat pension. De övriga stämplade och var på väg in i pensionssystemet. Ingen av dem hade gjort sig känd för myndigheterna på grund av spritproblem eller andra skäl. Återstod Sven Johansson nu 36, tänkte Peter och fattade om telefonluren och ringde ett samtal. 

   – Kallepojken, hej Peter, din gamle kompis du vet?
   – Vad fan vill du? Ska du ha gratisjobb eller låna pengar?
   – Nej men, är du sur på mig fortfarande. Det är ju flera månader sedan.

   – Nja, kanske inte sur direkt, men lite på halster kan man väl hålla dig tycker jag.

   – Jag behöver hjälp i en utredning. Har du tid?
   – Jo, bara det är inom lagens råmärken så skall det väl gå bra. Förutsatt att du kan betala.

   Peter lämnade personuppgifter och adress till Sven Johansson.
   – Jag vill veta om killen fortfarande är arbetslös. Hur han mår och om han är bitter och arg för att han blev arbetslös. Du får lägga några timmar på att följa honom och se vad han sysslar med på dagarna.
   – Har du foto?

   – Nej, jag har inte mer än vad jag gett dig.
   Peter la på luren och synade nästa företag på listan. Nordiska Formgjuteriet i Varberg läste han. En enskild firma på den tiden den var verksam. Johnson hade köpt ut inkråmet ur firman till ett vrakpris efter att ha lurat ägaren in i en spekulation som gick fel. 

   Företaget hade inga anställda. Ägaren Folke Fredriksson avled för ett år sedan. Han var änkeman men hade barnen Siv Andersson och Sven Folkesson. De var 45 respektive 50 år gamla. Peters kontakter gav vid handen att Siv Andersson hade en position på Monarks personalavdelning medan sonen Sven Folkesson drev en servicebutik med servering vid stranden intill Getteröns Camping. Föga troligt scenario för hotbrev. 

   Peter lutade sig tillbaka i stolen. Vad har jag för kontakter i Varberg, funderade han. Jag måste kanske åka ner själv och titta på dem.

   Det tredje företaget på listan var större än de övriga. Det var ett rent köp av ett formplastföretag där man tagit över verksamhet och personal. Den tidigare ägaren, Stjernfeldt, hade tagit pengarna och köpt en segelbåt för att segla jorden runt. Han gav sig iväg för fyra år sedan. Han hade också varit verksam i Varbergstrakten.

Pia Pedersen ringde till kontoret sent på eftermiddagen och berättade att hon kommit igång med sina efterforskningar.
   – Jag har hunnit igenom ett hundratal personakter. Det kommer att ta veckan ut innan jag gått igenom alla.
   – Ta den tid du behöver. Men maska inte. Då kan vi få problem när vi fakturerar.

   – Jag maskar aldrig. Det vet du.

Nästa dag var Carl Svensson i Borås på språng. Han parkerade sin bil utanför hyreshuset där Sven Johansson bodde och satte sig att vänta. Klockan elva var han övertygad om att Johansson verkligen var arbetslös och likt många andra i samma situation gjort dagen till natt.  

   Klockan ett tog han sig in i huset och letade rätt på objektets lägenhetsdörr. 

   – Fan, du är inte hemma. Har du ett jobb att gå till, muttrade han.
   Svensson ägnade eftermiddagen åt att leta upp en god vän med tillgång till arbetsförmedlingens datorer och fick besked att Johansson mycket riktigt stämplade. En misstanke började spira hos detektiven. Jobbar du svart din fan!

   Vid femtiden dök Johansson upp vid bostaden, klädd i blåställ. Nästa dag anpassade Svensson tiden och fattade post utanför huset redan klockan fem på morgonen. Efter en timma dök objektet upp, satte sig i sin bil och körde iväg. Resan gick till en byggarbetsplats i Mölndal. En liten byggfirma Sobell & Söner höll på och bygga om i en fastighet för Mölndals Kommun.

Peter hade föregående dag varit i Varberg men inte kommit på något av värde. När Carl Svensson ringde satt han i bilen på väg till Varberg.

   – Killen stämplar sedan hans förra arbetsgivare gick omkull. Han har haft några korta anställningar som berättigat honom till ny period men just nu stämplar han.
   – Då är han arbetslös med andra ord.

   – Nej, det sa jag inte. Han jobbar på en firma i Mölndal. Svart kan jag tänka. Han kan ju knappast ha en inkomst samtidigt som han stämplar.

   – Hur verkar han? Uppåt? Eller är han grinig?
   – Han går regelbundet till en pizzeria och äter eller till en kvarterspub och dricker öl. Vad jag kunde förstå är han uppåt och verkar inte lida brist på pengar.
   – Tror sjutton det. Dubbla inkomster är väl inte illa.
   – Nej, det skulle man kunna önska själv. Behöver du mer hjälp?
   – Nej, vi släpper honom. Jag kollar just några i Varberg. Får se om det ger något. 

I Varberg började Peter med att söka upp Sven Folkessons närbutik. Han hade avsiktligt kört hemifrån för att komma fram i tid till lunch. Det fanns ett fåtal kunder i butiken men inga gäster på serveringen. Peter gick fram till disken och läste från menyn. Han beställde en dubbelburgare och väntade vid disken att den skulle bli klar.

   – Lite folk här under hösten, frågade han.
   – Jo det är klart. Men det kommer en del på kvällen och under veckosluten så det går runt. Sedan får man jobba skjortan av sig under sommaren.

   – Du klarar dig gott på rörelsen då. För det är din egen eller?
   – Jo då. Frugan hjälper till också så på sommaren är vi två plus någon skolunge som dukar av. Resten av året turas vi om.

   – Wienerbröden ser goda ut. Bakar ni själva?
   – Nej de kommer från ett lokalt bageri. Men domses kaffebröd är erkänt gott.

   Folkesson var talför och vänlig. Peter kunde inte spåra någon bitterhet i rösten. Han verkade inte heller vara den våldsamma typen av människa.

Peter fick vänta till på kvällen innan nästa objekt dök upp. Efter att ha parkerat sin bil vid färjeterminalen tog Peter en promenad. Bland annat besökte han hamnen för fritidsbåtar. Han betraktade en stund en segelbåt som bröt av mot de andra. Den såg ut att ha seglats hårt. Kanske rent av jorden runt.
   Siv Andersson kom hem vid halv sextiden. Hon hade handlat på vägen och bar en plastkasse med livsmedel i handen. Andersson hade tre barn, en flicka i 25-årsåldern och en något år äldre flicka. Dessutom en son som var 19 år, ett sladdbarn tydligen. Ingen av barnen bodde hos sin mor. Döttrarna var gifta och bodde på skiljda håll i Göteborg. Var sonen bodde kunde Peter inte få fram.

På fredag eftermiddag satte han sig tillsammans med Pia Pedersen och gick igenom vad de fått fram.
   – Du ville att jag skulle se särskilt noga på anställda från Varberg eller norra Halland. Av anställda som företaget varit i kontrovers med finns ingen från Halland eller utanför Göteborg över huvud taget.
   – Hittade du någon annan som passade in på vår profil?
   – Jag hittade en man. Han fick sparken för stölder för några år sedan. Han har också suttit inne för våldsbrott och skulle vara en perfekt misstänkt om det inte var för en hake.

   – Vad då för hake?

   – Han körde ihjäl sig i en stulen bil förra året.
   – Det fanns inget matnyttigt i personalregistret med andra ord?

   – Men det blev ju en del timmar att debitera. Det är väl matnyttigt. Pia Pedersen log mot honom.
   – Bara det att av de jag undersökt finns inga bra kandidater heller. Mer än en kille som är som uppslukad av jorden.

   – Är han anmäld som försvunnen?

   – Nej inte ens det och jag kan inte besöka hans mor och fråga. Inte ens mina kontakter hos polisen kan finna honom på någon adress. Ja, det vill säga, han är skriven hos sin mor men har inte bott där på flera år.
   – Gav breven några fingeravtryck?

   – Ja, efter en halv tumme, men så långt det går att söka förekommer inte avtrycket.

Peter var ställd. En veckas arbete för både honom och Pia plus utlägg för Svensson i Borås och de hade inte kommit framåt i utredningen. Han reste sig och tog på rocken.
   – Pia jag åker hem och surar. Ses på måndag.

Peter fick ingen ro under kvällen. Vid sjutiden satte han sig i bilen och körde till Marstrand. Han parkerade på Koön och tog färjan över till Marstrand. Från färjan la han märke till en segelbåt som var mycket lik den han såg i Varberg. Kanske var det rent av samma båt.

   – Hej Ingmarsson, är det du som kommer. 

   Johnson öppnade dörren och hälsade på spanaren. Han såg frågande ut över tidpunkten och att Peter inte ringt innan han kom.

   – Du får ursäkta mig men jag kan inte få den här utredningen ur huvudet. Vi har kontrollerat alla tänkbara människor i företagets omgivning utan att få napp. Alla saknar en eller flera egenskaper för att platsa i profilen vi gjort upp på en tänkbar mördare.
   – Då är det väl fel på profilen du arbetar efter.
   – Är profilen fel beror det på att du inte gett oss all information för att skapa den.

   – Vad skulle det vara?

   – Finns det någon i ditt privatliv som du trampat på tårna? Någon vän, granne eller släkting som känner sig kränkt?
   – Nej, inte vad jag har kunnat komma på. Jag har funderat över det men inte hittat någon. Avundsjuka människor finns det alltid men inte som har skäl nog att ta till våld.

   – Vi har bara en person som vi inte kunnat kartlägga. Siv Anderssons son verkar ha gått upp i rök.
   – Konrad? Nej honom kan du glömma.

   – Känner du honom?

   – Ja han är min son med Siv. Vi hade ett kort förhållande Siv och jag.

   – Hur tog hennes man det? Kan han ha ett horn i sidan på dig?

   – Nej, de hade redan separerat.

   – Vi har missat något. Har du blåst någon mer än Folkesson på pengar? Det är inte läge att undanhålla något nu.

   – Nej inte vad jag kan komma på, men kanske ändå.
   – Vem och hur?

   – Stjernfeldt.

   – Vi hade en öppen deal och en under bordet. Han skulle få en summa efter ett år utbetalt till en bank utomlands.
   – Och det fick han inte?

   – Nej, och han ringde från Australien och var uppbragt. Han hotade faktiskt att göra mig illa.

   – Hur länge sedan var det? 

   – Ett år sedan, men det kan inte vara han. Hans båt hittades förlist utanför Perth i Australien.

   – Men Stjernfeldt hittade inte?

   – Nej men jag antar att han skulle ha hört av sig igen om han stod utan pengar.

   – Känner du hamnkaptenen?

   – Jo det gör jag.

   – Kom så går vi. Men det är bråttom. Jag tror din fiende finns här i Marstrand.

Efter en kort promenad fick de tag på hamnkaptenen. Så här dags på året fanns strängt taget inga fritidsbåtar i hamnen. Men han förstod vilken segelbåt Peter menade med sin fråga.

   – Den ägs av en engelsman från Hongkong som är ute på en världsomsegling. Han skall övervintra här.
   – Seglar han ensam?

   – Ja så vitt jag vet.

   – Vad heter han?

   – Minciotti. Det låter mer italienskt men han uppgav att han kom från England.

   – Kom Johnson, vi skall se om vi kan ta en titt på honom.

Från kajen konstaterade de att båten var tom och valde ut en restaurang där de satt sig för att ha uppsikt över båten. Inget hände på två timmar.

   – Nej, vi kan inte sitta här hela natten. Vi går, sa Johnson.
   – Det är väl inget annat att göra. Jag kommer tillbaka i morgon och kollar. 

De skiljdes åt utanför entrén. Johnson gick mot sin villa och Peter mot färjan över till Koön.

   Mörkret har lagt sig och styrd av en impuls vände Peter och följde sin klient på behörigt avstånd. Han gick fortare än Johnson och närmade sig plastfabrikören. Det hördes  

en hård röst ur mörkret. Peter drog sig in i skydd av en häck och smög närmare.

   – Du blåste mig på en halv mille Johnson.

   – Är det du Stjernfeldt? 

   – You bet. Nu är det tid att göra upp räkningen.
   – Men jag bär inga pengar på mig.

   – Du, jag har pengar så jag klarar mig. Det är ditt liv det handlar om nu. Men först skall vi gå in till dig och se vad du har i tillgångar hemma.

   Peter stod i skuggan av grannhuset men tillräckligt nära för att höra samtalet. Han såg att Stjernfeldt höll i ett skjutvapen. Ett halvt tumavtryck och hans eget vittnesmål duger för en fällande dom. Peter avvaktade rätt tillfälle. Det kom när Johnson satte nyckeln i dörrlåset och Stjernfeldt vände ryggen åt gatan. Peter sprang fram de sista stegen och slängde sig över Stjernfeldt. De hamnade på marken och Peter kunde rycka pistolen ur våldsmannens hand.

På måndag förmiddag kom en trött men lycklig Peter till jobbet. 

   – Gomorron chefen, hälsade Pia Pedersen, ska vi fortsätta med hotbreven mot Johnson idag?

   – Nej, jag klarade upp det i fredags. Jag fann svaret i Varberg men förstod det inte förrän jag kom till Marstrand.
   – Men var kom Varberg in i utredningen?

   – För domses skull.

   – Vadå domses, deras menar du väl.

   – Just det. Men jag har stött på domses tidigare just i Varberg. Jag vet inte om det var den personens eget uttryck eller om det är en dialektal variant av deras. Dessutom försökte den skyldige verka annorlunda genom att antyda språksvårigheter. Men till exempel en invandrare skriver inte domses. Därför måste den skyldige vara svensk, en man, hemmahörande i Varberg med omnejd. Kanske en vild gissning men den gick hem.

Beskyddarna

En medelålders man med svart vågigt hår, klädd i mörkbrun kavaj över en kulört skjorta, grå byxor och mockaskor, steg in genom entrén till Göteborgs Lagerhus vid Heurlins Plats i Göteborg. Han bar på en sliten läderportfölj. En trappa upp stannade han utanför dörren till detektivbyrån. Han lyfte handen men tvekade ett ögonblick innan han knackade.

   Ljudet av signalen drunknade i slamret från en kopieringsmaskin. Pia Pedersen, Ingmarsons assistent plockade upp kopiorna och vände sig mot sitt skrivbord när kopieringen var klar. En känsla fick henne att öppna kontorsdörren. Där var tomt. Hon tog ett steg ut i korridoren och såg en man på väg att gå.

   – Sökte ni någon? sa hon.

   Mannen vände och gick tillbaka. Han presenterar sig som Mahmed Mohed, restaurangägare från Älvängen. Han tog upp en meny ur portföljen och visade på adressen.
   – Jag söker detektiven, herr Ingemarson. Är han anträffbar?
   Pia mönstrade honom. Hon uppskattade hans längd till 170 cm. Han hade bruna ögon och tjockt hår. Skäggbotten såg mörk ut. I övrigt såg hon att han kammade håret bakåt och att hans bleka hy inte utsatts för sol på länge. Hon bedömde honom som ofarlig och bad honom stiga in.

   – Jag är ledsen, sa hon, Ingemarson är på besök. Han är mycket upptagen och kan inte ta fler jobb de närmaste veckorna.

   – Jo, men det måste han. Jag kan inte vänta så länge. Ingen annan vill hjälpa mig.

   Mannens ögon vattnades av ängslan. Portföljen kom i darrning.

   Pia veknade.

   – Berätta om ditt problem. Kanske kan jag hjälpa dig på något sätt.

   Mahmed Mohed höjde blicken och såg henne i ögonen och hon svor inombords när hon såg att ett hopp hade fötts i dess djup.

   – Jag fick besök för en vecka sedan av tre sådana där Hells Angels, sa han. De kom när vi skulle stänga. När min hustru och jag var ensamma på restaurangen. De stal dagskassan.

   – Ringde du polisen?

   – Jag vågade inte. De krävde oss på pengar för beskydd. Om vi gick till polisen skulle de komma tillbaka och göra oss illa, sa de.

   – Beskydd. På det lilla viset. Hur mycket vill de ha?
   – Tjugofemtusen varje månad. Det kan vi inte betala.
   – Menade de allvar, tror du?

    – Betalar ni inte blir ni manglade, sa de.

   – Hotade de att göra er illa om de inte fick pengarna?
   – De skulle misshandla oss.

   – Hur många var de, sa Pia och tog fram ett block, och hur vet du att de var från Hells Angels?

   – De var tre stycken och hade skinnkläder med sådan där stora märken på ryggen.

   – Beskriv de här typerna för mig?

   – De såg likadana ut alla tre. Skinnställ och hjälmar med mörkt visir. Jag såg inte ansiktena.

   – Försök lite nu! Fick du någon uppfattning om hur gamla de var? Var de smala, tjocka? Hur långa var de?

   Mahmed lyste upp.

   – Vi har markeringar vid dörren. Alla tre var kortare än märket för 1.75. Ja en av dem var förstås ännu kortare. Han var ganska liten faktiskt.

   – Var de biffiga och klumpiga? Feta?

   – Nej, ganska smala. Faktiskt väldigt smala när jag tänker efter. De hade stora basebollträn med sig.

   – Hur lät deras röster?

   – De sa inget. Jag fick lappar av dem.

   – Har du kvar lapparna?

   – Nej, de visade upp dem för mig men behöll dem.
   – Du hörde inte någon av dem säga något. 

   – Jo, när de gick. En av dem snubblade på en stol och höll på att ramla.

   – Svor han?

   – Nej. Jag vet inte. Ett skrik bara.

   – Hur lät det, skriket alltså.

   – Det var bara ett kort rop.

   – Tänk efter. Blunda om det hjälper. Var rösten mörk eller ljus? Var den som en basröst?

   – Ljusare, Mahmed begrundade frågan, det lät nästan som när min fru såg en råtta i omklädningsrummet. Gäll, heter det så?

   – När de skulle komma tillbaka.

   – Den 25:e är det avlöningsdag stod det på lappen.
   – Det blir om knappt en vecka med andra ord. Jag ska se hur vi kan lösa det här. Kan du vara på restaurangen klockan nio i morgon och släppa in mig?

   Mahmed nickade. De tog avsked.

Resten av dagen ägnade sig Pia åt shopping vilket i och för sig inte var ovanligt. Det var varorna som var annorlunda. När fötterna ömmade av trampandet tog hon upp sin mobiltelefon. En god vän inom polisens underrättelser Carl-Arne Ahrneson överraskades med en inbjudan till lunch.

   – Nå Pia, vad är det du och Ingmarsson är ute efter nu? sa han. när de tagit slagit sig ner vid ett bord.

   – Lite allmänt om mc-ligor bara. Jag vet att du är rätt man att fråga.

Följande dag kom Pia till Mahmeds restaurangen med en tung kartong i famnen. Mahmed skyndade att hålla upp dörren för henne. 

   – Vad är det du har med dig?

   – Videokameror för vår lilla TV-inspelning.

   – Ska vi vara med i TV?

   – Bara du och mc-killarna, om de kommer tillbaka.
   – De skulle komma den 25:e.

   – De sa det ja, men de kommer säkert att höra av sig tidigare ska du se. Då ska vi vara beredda.

   Pia monterade upp tre trådlösa videokameror i restaurangen. De kunde styras med fjärrkontroll och hade trådlös överföring till en dator. Två av dem täckte disken vid kassan och insidan entrén. Den tredje kameran placerade Pia i ett fönster gömd bakom en gardin. Den var regelvidrigt riktad mot parkeringen och gången fram till ytterdörren.

   – Jag fick ett snabbt godkännande av Länsstyrelsen, mumlade hon med heta kinder. Men det gäller bara när krogen är stängd. Förstår du?

   – Men beskyddarna kommer säkert innan vi stängt.
   – Jag vet, därför har du den här dosan.

   Pia fäste en plastask på kassaregistrets sida.

   – Då du lägger handen över den börjar kamerorna gå. Det räcker med en lätt beröring av handen eller ett finger. Jag har också lagt in ett program i din dator som skickar ett SMS till mig när kamerorna går igång.
   – Jag förstår. När kommer de tror du?

   – De dyker upp vilken dag som helst. Det är mindre än en vecka till den 25: e

Pia satt vid sin dator varje kväll från en timma före restaurangens stängningstid. Den fjärde dagen hände det. Hennes mobil signalerade för ett SMS. Mahmed hade rört vid dosan. Ett snabbt kommando på datorn kopplade upp henne mot en dold hemsida som visade bilder från restaurangen. På skärmen syntes en skinnklädd person som lämnade över en paket till restaurangägaren och omedelbart lämnade med snabba steg. Budbäraren var ensam i restaurangen. Från den lagvidriga kameran såg Pia två andra som väntade utanför med motorcyklar. Motorerna var igång. När deras kumpan suttit upp körde de lugnt från restaurangen utan att väcka uppmärksamhet. Pia ringde genast upp Mahmed och frågade vad han fått för instruktioner.

   – Pratade han med dig den här gången?

   – Nej, han visade en lapp nu också.

   – Vad stod det på den?

   – Jag fick en bunt med förpackningar för färdiglagad mat. Varje den 25:e ska jag ha pengarna liggande i en form så att det ser ut som hämtmat.

   – Då så. Jag kommer till restaurangen imorgon. Vi måste talas vid och planera vad vi ska göra. Mahmed. Jag kommer efter sex.

   Pia vänder sin uppmärksamhet mot datorn och videofilmerna hon sparat på hårddisken. Hon frös en bild där budbäraren gick ut genom dörren.

   Tänkte väl det buskompis, du ser allt bra kort ut du va. Väldigt spenslig också tycker jag, gillar inte öl va!

   – Nu ska vi se, muttrade hon, vad får vi ut av era motorcyklar, tro?

   Ett registreringsnummer flammade upp ett ögonblick på skärmen. Pia frös bilden och noterade numret. Loggade in på Bilregistret och knappade in numret.
   – På det viset, sa hon för sig själv.

Nästa dag ringde hon upp Annalena Lisen på Länskriminalen, en väninna och ena halvan av kommissarie Öhrns tvåmannaenhet för komplicerade spaningsmord.
   – Hej Annalena. Du, jag har ett ärende jag tänkte du skulle hjälpa mig med.

   – Jo, berätta.

   Pia redovisade vad som hänt på restaurangen och vad hon kommit fram till.

   – Jo men visst, det där är allvarlig brottslighet. Är de med i en supportklubb, tror du.

   – De klär sig i västar som ger sken av det.
   – Sånt är smått livsfarligt om det saknar täckning.
   – Ja.

   – Jo.

Den 25:e gick Pia till restaurangen ett par timmar före Byrån stängde. Hon fattade posto på Mahmeds kontor och hjälpte honom att packa pappersbuntar i formen beskyddarna lämnat. Kvällen gick utan att det hände något och vid stängningsdags ryckte Mahmed på axlarna och gick för att låsa entrén. En person kom rusande och trängde sig förbi honom innan dörren hann gå i lås.

   – Jag ska hämta maten jag beställt.

   Bikern hade en tajt knuten bandana över munnen. Mahmed blev skärrad och kom sig inte för att svara.
   – Nå, var har du käket?

   – På kontoret.

   – Då går vi dit, då. Sätt fart på benen.

   Beskyddaren var klädd i skinnställ och MC-hjälm. Det mörka visiret och hans bandana täckte ansiktet. Mahmed gick före genom restaurangen, förbi serveringsdisken och in på kontoret. Där öppnade han dörren till ett arkiv där det stod ett värdeskåp ur vilket han tog fram den laddade formen och lämnade från sig.  

   Kolla inte innehållet, snälla, tänkte Pia som stod gömd i omklädningsrummet. 

   Inkasseraren gick ut baklänges. Utanför restaurangen satt de två kumpanerna och väntade. När inkasseraren kom ut rusade de motorerna och vinkade.

   – Skynda dig, hördes en ljus röst ropa.

   Samtidigt som budet la ner formen i en sadelväska körde tre polisbilar fram och spärrade

busarnas väg. Annalena Lisen i spetsen för polismän med skyddsvästar grep de tre förövarna och mötte inget motstånd.

Inne på restaurangen stod herr och fru Mohed och tittar ut genom fönstren. När bilarna med de blå blinkande ljusen kört iväg vände de sig till Pia.
   – Vad händer nu?

   – Det händer ingenting, svarade Pia. Mer än att du får en räkning från Byrån.

   – Kommer det inte andra och hämnas på oss?
   – Det finns inga fler. Det var bara de här tre. Tre tjejer som kör motorcykel och försökte lura dig att de var med i Hells Angels. Men de begärde för lite pengar. Kriminella hade krävt dig på mycket mer. Dessutom har jag aldrig sett så småväxta och smala Hells Angelskillar. De jag sett, för all del inte alla, är präktigt feta. De skulle inte heller vara rädda för att visa ansikte eller att prata med dig. De hade skrämt skiten ur dig så att du aldrig vågat ifrågasätta beskyddet.